Bakgrund
Sjukvården i Sverige har i nuläget utmaningar med vårdplatsbrist, vilket resulterar i en försämrad arbetsmiljö och ökad risk för vårdskador. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har identifierat betydande patientsäkerhetsrisker på många sjukhus och Socialstyrelsen har på uppdrag från regeringen analyserat läget och kommit fram till riktvärden som pekar mot att det på kort sikt behövs 15% eller 2 300 fler disponibla vårdplatser.
Det är ingen brist på fysiska vårdplatser utan i realiteten är utmaningen att behålla och rekrytera framför allt sjuksköterskor som vill arbeta inom slutenvården. Detta gör att en grundläggande förutsättning för att komma åt problemet är att kunna erbjuda en attraktiv arbetsmiljö på vårdavdelningarna.
Samtidigt bidrar pressen att hålla så många vårdplatser som möjligt öppna att verksamheten tvingas öka belastningen för den befintliga personal som finns tillgänglig. Detta kan innebära ökad övertid och extra helgpass för att få ihop schemat vilket inte bidrar till en positiv arbetssituation för sjukvårdspersonalen.
Ett sätt att täcka luckorna på kort sikt är att hyra in sjuksköterskor från bemanningsföretag, men det är kostsamt och ingen långsiktig lösning. Dessutom riskerar en för hög andel bemanningspersonal att ytterligare försämra förutsättningarna för utveckling av verksamheten och förmågan att skapa en attraktiv arbetsplats på vårdavdelningen.
Dessutom dras de flesta vårdgivare med ekonomiska underskott och bemanningen av slutenvården står för en stor andel av sjukvårdens totala budget. Detta gör det prioriterat att minska kostnaderna och öka produktiviteten så långt som det är möjligt.
En för hög produktivitet kan dock kopplas till en ökad mortalitet för patienter i slutenvård.1, 2 Det kan även kopplas till utbrändhet och missnöje med sin arbetssituation för sjuksköterskor.2 Liknande samband kan även identifieras för patienter som söker vård på akutmottagningar där kapacitetsbrister är kopplade till ökad mortalitet.3
Sammantaget är det en komplex och utmanande verklighet som chefer inom sjukvården står inför. Att optimera produktiviteten på vårdavdelningar för att balansera kostnad, kvalitet och arbetsmiljö är en svår men mycket viktig uppgift. För att lyckas behövs det till att börja med relevanta indikatorer att arbeta med.
Patienter per sjuksköterska (PPS)
Sverige används främst måttet patienter per sjuksköterska (PPS). Det är enkelt och lätt att relatera till men har tyvärr stora begränsningar. Definitionen varierar men ofta relaterar det enbart till SSK-bemanningen under vardagar dagtid. Det innebär att det inte tar hänsyn till bemanningen under kvällar, nätter och helger. Ett alternativt mått skulle kunna vara genomsnittligt antal patienter per sjuksköterska under veckan, men även det måttet är problematiskt. Det tar fortfarande inte hänsyn till gemensamma resurser som eventuell ledningssjuksköterska, vårdkoordinator och liknande roller. Det går såklart att räkna in dessa roller i måttet patienter per sjuksköterska, men nu är det inte lika enkelt och intuitivt längre. Ytterligare en svaghet är att andra resurser som undersköterskor, kökspersonal, bemanningsassistent, biträdande enhetschef och liknande inte räknas in i ett sådant mått. Det går såklart att komplettera med fler mått som patienter per undersköterska och patienter per omvårdnadspersonal men ska man sätta centrala riktlinjer på den typen av mål så är risken att man detaljstyr verksamheten och inte ger vårdenhetscheferna tillräcklig frihet att själva bestämma vilka roller och kompetenser som krävs för att bäst möta vårduppdraget inom mer övergripande ramar.
Vårdtimmar per patientdygn (VTPPD)
Internationellt har man kommit längre i arbetet med bemanningsindikatorer. Särskilt i den anglosaxiska världen har ”Care-hours-per-patient-day (CHPPD)” etablerat som en standard för produktivitet och arbetsbelastning. CHPPD kan översättas till vårdtimmar per vårddygn (VTPPD). Det definieras som det totala antalet arbetstimmar för olika kompetenser under en viss period dividerat med antalet vårddygn under samma tidsperiod. På grund av hur indikatorn är utformad går det att addera ihop bidraget från olika kompetenser i ett mått. En vårdavdelning kan till exempel ha en VTPPD på 10 som består av 4 timmar sjuksköterska, 4 timmar undersköterska, 1 timma stödresurs och 1 timma för ledningsfunktioner vilket enkelt går att visualisera. Måttet fångar därmed upp bidraget från olika kompetenser och stödresurser på ett enkelt sätt och tar även hänsyn till helhetsbilden över dag, kväll, natt och helg. VTPPD ger även möjlighet att sätta riktlinjer för vad en rimlig produktivitet är för en viss typ av vård utan att styra och begränsa vårdenhetschefen i vilka kompetenser bygger upp till den totala vårdtiden.
Ta hänsyn till vårdnivån för att sätta realistiska mål.
Oavsett om du väljer PPS eller VTPPD för att fastställa riktlinjer och mål för produktivitet så är det nödvändigt att beakta vilken vårdnivå som avdelningen ska kunna hantera. En intensivvårdsavdelning har naturligtvis helt andra produktivitetsmål än en normal vårdavdelning. En grundläggande aktivitet är att definiera olika kategorier av vårdavdelningar med så tydliga och objektiva kriterier som möjligt för att sedan kunna sätta realistiska produktivitetsmål som balanserar kvalitet, kostnad och arbetsmiljö.
Referenser
1Needleman J, Buerhaus P, Pankratz VS, Leibson CL, Stevens SR, Harris M. Nurse staffing and inpatient hospital mortality. N Engl J Med. 2011;364:1037–45. https://doi.org/10.1056/NEJMsa1001025
2Aiken LH, Clarke SP, Sloane DM, Sochalski J, Silber JH. Hospital nurse staffing and patient mortality, nurse burnout, and job dissatisfaction. JAMA. 2002;288:1987–93. https://doi.org/10.1001/jama.288.16.1987
3Af Ugglas, B. (2021). Demand and capacity imbalance in the emergency department, and patient outcomes. Department of Medicine, Solna. PhD thesis, https://openarchive.ki.se/xmlui/handle/10616/47482